Hur sjukt. Trodde att jag skulle bli helt knäckt. Hade haft på känn att det var på väg att ta slut i flera månader men varit för rädd för att agera på det. Rädd för att bli ensam. Rädd för förändring. Rädd för att bli ledsen. Men istället mår jag så mycket bättre. Bättre än någonsin. Jag skyller inte mitt mående på honom, inte alls, men uppbrottet fick mig att inse att jag måste göra saker för min egen skull. Inte för någon annans. Inte för hans. Så nu lever jag ett nytt liv. Ett bättre liv. För första gången i livet känns det som om jag mår bra. Och jag hoppas att det håller i sig. Vore trist om jag bara fick två veckor av bra.