Fick idag reda på att jag bara har knappt 2 månader kvar i lägenheten där jag och morsan bor i nu. Tydligen kan vi bara bo här tills någon gång i november, oklart exakt när. Jag hade på något sätt trott att vi skulle få bo här ända fram till åtminstone mitten på december, men tydligen inte. Med tanke på att bytesprocessen för att byta vår förra lägenhet mot två mindre tar så lång tid så har jag ingen aning om var jag kommer bo när decemberkylan kommer. Blotta tanken på att det finns en chans för att jag kommer tvingas hamna i samma situation som i våras får paniken att komma krypandes i kroppen. Jag vill inte tvingas ringa olika polare och be om att få sova en natt hos dem igen. Jag vill inte sitta i flera timmar på något alldeles för dyrt café med en kopp kallnat kaffe för att jag inte har någonstans att ta vägen igen. Jag vill inte att människor i min närhet ska behöva anpassa sig för att hjälpa mig få tak över huvudet för natten igen. Jag vill inte försöka sova i en tvättstuga igen. Jag vill inte sitta i söderhallarnas trappa och äta en lidl-baguette igen. Jag vill inte behöva bära runt på alla mina kläder igen. 

 

Allt känns liksom helt meningslöst nu.