Allt känns oöverstigligt. Jag vet inte var jag borde vara nu. Jag vet inte var jag kommer vara imorgon. Var ska jag vara? Var ska man vara när man inte har någonstans att vara. Rent fysiskt. Men också psykiskt. Jag kan inte koncentrera mig på någonting men jag har tusen saker att göra. Ena stunden ska måste jag ut ut ut, fort och för alltid. Men sen måste jag komma tillbaka igen. Och då har jag svikit honom. Med min frånvaro. Och mina lögner. Och mina svek. Och min person. Och allt som är jag och som inte är jag och som bara är jag i hans hjärna. 

 

Jag sitter på ett smutsigt golv i ett litet litet omklädningsrum, men här ska jag inte vara. Men var ska jag annars vara? Om jag inte får vara här. Ute är det kallt. Det är det inne också visserligen, vart jag än är. Men här behöver jag åtminstone inte bli blå om läpparna. Men jag ska plocka ihop mina saker. Hoppas ingen märker. Jag ska till dovas. Eller chovas. Jag vet inte riktigt men jag hoppas att det är varmt.