Jag vågar inte hoppas för mycket, men jag tror att det kanske börjar bli bättre. Om allt går som planerat (och det hoppas hoppas hoppas jag) så har jag bara sammanlagt två veckor(!!!) då jag inte kommer ha någonstans att vara. Bara två ynka veckor som jag kommer behöva vara krånglig och tigga om en sovplats hos mina vänner, två veckor då jag behöver förvara alla mina saker i mitt skåp i skolan, två veckor då jag inte kommer veta var jag ska kunna duscha och tvätta håret nästa gång, två veckor då jag kommer behöva planera exakt hur många par trosor och strumpor jag ska bära med mig för att jag ska slippa bära på för mycket samtidigt som jag ska få känna mig fräsch. Går allt som det ska så kommer jag, bortsett från dessa två veckor, ha en nyckel till ett hem (som visserligen inte är mitt utan någon annans och utan mina möbler, bilder och saker. Men det är någonstans där jag får vara på mina egna villkor) ända till och med juli. Jag längtar. Och jag hoppas att hyresvärden står på vår sida för jag börjar verkligen tröttna på att inte ha ett fast hem. I augusti vet jag dock inte hur vi ska göra, men kanske kommer ett lägenhetsbyte kunna kirras och då kommer jag vara världens lyckligaste. 

 

Puss och kram

Julia