Jag läste en text jag skrev för ett tag sedan. Jag minns hur jag på morgonen som texten skrevs, efter en sömnlös natt, hoppade över skolan och istället stod och rökte i vardagsrumsfönstret. Jag var ledsen och kände mig sviken och smutsig. Jag lyssnade på Kimya Dawson. Jag ville kräkas. Jag insåg någonting som jag inte trodde skulle kunna hända mig. Jag var chockad. Både av det jag hade fått reda på och min reaktion. I stunden kändes det som om det var slutet på något kort men nu i efterhand vet jag att det snarare var början på något stort. Och det har blivit bättre nu. Jag är säkrare. Bekvämare. Jag har läst texten flera gånger och insett att allt kanske inte var så kolsvart som det kändes då och att det hela egentligen nog bara var en skitsak. En bagatell. Men då var jag rädd. Ledsen. Förudmjukad.

Trots att det känns som om allt är skit så kan det bli bättre. Jag försöker hålla fast vid den tanken. Så gott det går. Även om många saker, i ärligheten namn, har blivit värre sedan jag skrev den texten klockan 05:45 den 24 oktober 2017 så gick just den lilla saken över. Det löste sig. Det banade visserligen vägen för en mängd andra problem, men också andra fina saker. Så jag försöker tänka att det var bra att jag inte var så jävla drastisk den morgonen, trots allt.