Jag tänker på det här med att skaffa barn. Och det gör mig rätt deppig. Jag är visserligen bara 19 år gammal med en kopparspiral jag planerar att ha i åtminstone 4 år till så det finns egentligen ingenting som säger att jag över huvud taget borde gå runt och tänka på det. Men jag kan inte låta bli. 

 

Jag har nästan alltid utgått ifrån att jag någon gång kommer bli morsa. Inte särskilt konstigt med tanke på att det trots allt är normen. Jag har tänkt att jag skulle bli en riktigt bra morsa. Ett tag ville jag bli en ung morsa. Ett tag en gammal. För det mesta har jag nog tänkt att jag bara någon gång i framtiden, när jag är typ 29, kommer skaffa barn. Men numera äcklas jag av tanken. 

 

Det är inte det att jag äcklas av barn i sig. Jag jobbar ju på förskola så jag om någon är fullt medveten om att barn kan vara riktigt vidriga men det är inte det som gör att jag bli äcklad. En sak som gör mig ledsen är att det känns som att många skaffar barn bara för att "man ju ska" eller för att rädda en relation eller för att ha något att göra. De planerade barnen. Man kan lätt se framför sig, en man och en kvinna i 20-30-års åldern som bor i ett lugnt bostadsområde som har bestämt sig för att nu ska de bli en riktig familj. Kvinnan tar ett clearblue-test som visar att hon är gravid efter att noggrant ha kartlagt sin menscykel och räknat ut EXAKT när det bör knullas för största möjliga chans för att det ska bli ett litet liv. Mannen tar ut sina pappamånader och ska bli en sån där riktigt härlig farsa, en sån som typ inser vikten av feminism bara för att han får en dotter. Jag kanske har spårat iväg nu. Vad jag vill få sagt är att jag äcklas av tanken av barn som ett *projekt*. Att det liksom är det ens liv ska kretsa kring. Familjelivet. Fredagsmys och mello på lördag. Den perfekta barnvagnen, leksaker i trä och barnkläder i naturfärger. Paniken sprider sig i min kropp vid blotta tanken. Det känns falskt. Som ett skådespeleri. 

 

Vidare blir jag också deppig av att tänka på det här med att skaffa barn för att jag har insett att jag inte kommer vara en särskilt bra morsa. När jag var yngre, eller typ fram till för ungefär ett år sedan, såg jag framför mig hur jag skulle vara en riktigt jävla bra morsa. Inte på det där planerande clearblue-test och egenlagad barnmat sättet, utan mer för att jag skulle vara en sådan morsa som gör ALLT för sina barn. I mina framtidstankar utgick jag nästan alltid ifrån att mitt barn skulle ha en skitstövel till farsa, som jag såklart skulle skilja mig ifrån för att själv ta hand om barnet. Kanske skulle jag ha ett skitjobb men jag skulle göra allt jag kunde för att mitt barn skulle få en okej uppväxt. Vi kanske skulle äta lite för mycket halvfabrikat och jag kanske inte skulle ha råd att åka på semester med barnet eller köpa de bästa leksakerna men jag skulle åtminstone vara närvarande. Men jag har insett att det nog inte kommer bli så. För jag kommer inte vara en bra morsa. Jag kommer vara en deprimerad morsa som inte kommer orka ta hand om mitt barn. Dessutom kommer ju ungen ha mina gener och antagligen känna sig ensam, sviken och bli deprimerad innan hen hunnit bli tonåring. Det känns bara inte bra att jag ska föra mina gener vidare eller att jag ska ha ansvaret att uppfostra ett barn. Även om jag lätt skulle vilja lära barnet sjunga Befria Södern, ta med det på första maj och läsa barnböcker som "När barnen gick i strejk" innan läggdags så tror jag inte att jag överlag skulle vara någon bra mor. Och det gör mig otroligt ledsen.

 

Framför allt tror jag att det som äcklar mig mest är att jag vet att mitt barn kommer födas in i det kapitalistiska systemet. Oavsett hur väl jag uppfostrar mitt barn utifrån socialistiska ideal(lol) så kommer barnet att mötas av utomstående borgerliga ideal som antagligen kommer locka. Jag kan alltså inte garantera att jag kommer nära en kommunist vid min barm. Kanske växer det upp och bestämmer sig för att gå med i Cuf, Muf eller, ve och fasa, LUF!!!!! Nej, men skämt åsido. Självklart är det inte det jag oroar mig för(kanske liiiiite bara....). Det jag tänker på är att jag tillför en männsika till som kommer må piss i denna värld och av detta ekonomiska system. Det känns inte etiskt. Kapitalisterna gynnas av att arbetarklassen fortplantar sig. Det genererar fler framtida arbetare som får gå i den borgerliga skolan och lära sig de borgerliga idealen och tro att de *kan bli något i framtiden* när de i verkligheten mest troligt kommer behöva lönearbeta resten av sina liv för att generera profit åt kapitalistklassen. Jag vill nästan kräkas av den tanken. 

 

Jag känner alltså inte för att skaffa barn. Samtidigt skräms jag av just tanken på att leva ett barnlöst liv. Usch jag vet inte. Jag får ångest.