Sommaren med Monika
Hej bloggen!
Idag var jag på bio och såg Ingmar Bergmans Sommaren med Monika (boken skrevs dock av Per Anders Fogelström men inte fan har jag orkat läsa den). Jag gick själv. För det gör man tydligen. Det var jag och knappt tio andra i salongen och alla utom två var ensamma. Så det var väl skönt. Inte för att jag brukar ha problem med att gå på bio själv, snarare kände man sig kanske som lite utav en kliché när man satt där i biostolen. Men jag gick iaf till Zita och där slipper man reklamen innan filmen och det är ju lit.
Nu till själva filmen. Det jag främst slås av är hur otroligt tacksam jag är över att abort är en grej. Alltså verkligen. Fy fan för att hamna i deras sits. Jag hade tagit livet av både mig och ungen på dirren. Alltså medan den fortfarande var i ugnen så att säga. Och då menar jag inte på ett Assia Wevill-sätt.
Men filmen var bra. Jag som aldrig varit särskilt förtjust i kärleksfilmer uppskattade att den snarare än kärlek handlade om hur två unga drömmer om något bättre(det här med drömmar verkar Fogelström vara lite besatt av...) men att det snarare slutar med att det bara blir sämre. Den lilla kärlek som faktiskt var med i filmen kändes så påklistrad och onaturlig att det nästan blir svårt att hålla sig för skratt, vilket uppskattas av mig.
Trots att den är från 1953 känns den inte långsam och man märker knappt av att den är svartvit. Så för all del, se den, om ni har lust. Eller skit i det. Spelar nog ingen större roll.
Kram
Julizzzz
Kommentarer
