Jag tänker på sommaren. Årstiden som alla älskar och längtar till. Långa kvällar, sena morgnar och rosiga, solkysta kinder. Sommaren ska vara härlig, man ska njuta av sommaren och hela tiden hitta på grejer att göra. 

 

Saken är bara den att jag alltid har haft delade tankar om sommaren. Jag älskar att vara ledig och ta det lugnt och ta kvällspromenader och vara ute i solen men i bakgrunden så lurar även en viss oro. Vad fan ska jag egentligen göra med min lediga tid. De flesta av mina kompisar reser bort och har hela sina sommrar inplanerade medan jag själv har gått hemma och skrotat i Stockholm, när jag var liten minns jag hur det bara var 2-3 stycken från klassen som stannade på fritids över sommaren. Jag minns egentligen inte vad jag tyckte om det. Kände jag mig ensam eller njöt jag av ensamheten. Var jag avundsjuk eller kanske rent av nöjd? Jag tror inte att det påverkade mig så mycket, samtidigt har jag även ett tydligt minne av hur jag i början av ettan ljög ihop ett sommarminne när alla skulle berätta om vad de gjort under sommaren för klassen. Jag tog med en snäcka från Öland men sa att jag hade plockat den i Danmark, bara för att jag också ville kunna säga att jag hade varit utomlands. På samma gång som jag tyckte om att stanna i Sverige på sommrarna så skämdes jag lite över att min familj inte var som alla andra familjer i min klass, som åkte på utlandssemester. 

 

När jag sedan blev äldre började jag dock vantrivas med att vara hemma, troligtvis eftersom att jag efter en viss ålder inte kunde vara på sommarfritids. Parallellt med glädjen över att få sluta skolan kom även ångesten starkare och starkare för varje år och den här sommaren har inte varit något undantag. Det är inte ens två veckor kvar av lovet och jag har knappt gjort någonting. Det där stämmer egentligen inte, jag har gjort en massa saker men ingenting som är värt att berätta för någon annan. Jag var en stund på Öland men mestadels har jag jobbat, tittat på film, vilat och läst. Och jag har mått bra av det. I stunden har det kännts bra men nu i efterhand kan jag inte låta bli att önska att jag hade gjort något med lite mer schvung i sig. Något som jag kommer komma ihåg om 20 år och som kommer skilja den här sommaren från alla andra. Men som det ser ut just nu kommer det här bara vara sommaren då jag äntligen läste klart det kommunistiska manifestet, fast tyvärr utan att egentligen förstå någonting.